Att värna en tidnings själ – Historien om Stiftelsen Svenska Dagbladet
Tidningen skall vara ett ”intelligensblad” hette det i programförklaringen vid starten för ”Nya Svenska Dagbladet” år 1897. Det var dåtidens uttryck för vad vi idag snarare hade beskrivit med ord som intellektuellt förhållningssätt och tro på kunskap och bildning. Och mycket riktigt blev den ambitiösa kulturbevakningen, med flertalet av tidens stora intellektuella i sin skribentkrets, tidningens adelsmärke.
”Försvar och reformer” var tidningens motto. I sin försvarsvänlighet stod tidningen Allmänna Valmansförbundet och dess efterträdare Högerpartiet nära. Men samtidigt drevs kravet på samhällsreformer – framförallt drev Verner von Heidenstam kravet på allmän och lika rösträtt i tidningen långt innan detta blev en allmänt omfattad ståndpunkt bland konservativa.
Med tiden, under 1900-talets första decennier, kom engagemanget för försvaret, liberala reformer och den borgerliga kulturen att kompletteras med ett starkt intresse för den moderna ekonomiska teorin. Den världsledande nationalekonomen Gustav Cassel var en flitig medarbetare i tidningen och hans flitiga skriverier om betydelsen av näringsfrihet, marknadsekonomi, privat ägande, konkurrens och frihandel satte avtryck. Den en gång så tullvänliga tidningen gjorde nu frihandel och den liberala nationalekonomin till en av sina käpphästar.
”Ett frisinnat, sansat och svenskt organ för de borgerliga klasserna” Så beskrev de första chefredaktörerna Axel Jäderin och Oscar Norén Svenska Dagbladets idé. Detta, tillsammans med ett klart ställningstagande för marknadsekonomi, konkurrens och frihandel – och därmed för ”näringslivshögern” mot ”bondehögern” med dess ståndpunkt att den nationella självförsörjningen alltid skall skyddas om så med höga tullar- blev Svenska Dagbladets själ och signum under 1900-talets första decennier och är det fortfarande, denna dag i dag.
Förvärv och fördärv
Under mellankrigsåren var mediemarknaden ett riktigt Klondike. Tidningshus hade blivit eftertraktade förvärvsobjekt för förmögna personer och rörelser med politiska ambitioner. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen startade egna partilojala tidningar. Torsten Krueger hade förvärvat Stockholms- Tidningen, Stockholms Dagblad och självaste Lars Johan Hiertas Aftonbladet. Alla dessa hade slagit in på en tyskvänlig linje, liksom den konservativa Nya Dagligt Allehanda.
Under 1930-talet blev familjen Trygger, med den förre statsministern, utrikesministern och högerpolitikern Ernst Trygger och hans son Industrimannen Carl, tidningens huvudägare. Carl blev också tidningens VD och chefredaktör. För att säkra huvudägarskapet fick Tryggers utkämpa en trasslig rättsprocess med Torsten Kreuger, som också gjorde anspråk på ägandet i arvsskiftet från hans bror Ivar. Hade Tryggers förlorat processen, så skulle även SvD infogats i Torsten Kreugers mediekoncern, med de förändringar det innebar, bl a i politiska ställningstaganden.
Den erfarenheten, i kombination med den allt mörkare politiska utvecklingen i Europa fick Tryggers att känna oro för hur tidningens linje och självständighet skulle säkras. Socialistiska, fascistiska och nazistiska rörelser vann terräng. De slogs mot varandra på Europas gator, men hade föraktet mot folkstyret, marknadsekonomin och det ”frisinnade och sansade” gemensamt. Hur skulle Svenska Dagbladets mission tryggas i en sådan miljö?
Stiftelsen tar över
Idén var att skydda tidningen genom att en överlämna ägandet till en ointaglig stiftelse. Efter sex år som chefredaktör gjorde Carl Trygger slag i saken, och när det mest skräckinjagande av alla scenarios hade blivit verklighet – en allians mellan kommunistiska Sovjetunionen och nazistiska Tyskland som sinsemellan skulle dela upp Europa – sammankallades ett konsortium av politiskt och samhällsengagerade näringslivspersoner. De bildade stiftelsen Svenska Dagbladet.
Till vänster: Carl Trygger, huvudägare och chefredaktör för Svenska Dagbladet, som grundade och överlät sitt ägande till stiftelsen Svenska Dagbladet för att skydda tidningens ägande och politiska hållning. Han efterträddes som chefredaktör av Ivar Andersson, den som kanske har haft störst betydelse i att formulera det som varit tidningens linje.
År 1940 tog Stiftelsen över ägandet av tidningen med uppdraget att värna om Svenska Dagbladet som ”oberoende av enskilda ekonomiska intressen, att förhindra växlingar i äganderätten och att bevara dess självständiga karaktär”
Modellen med stiftelseägande var hämtad från engelska The Times, men var unik i Sverige och kom att stå modell för andra stiftelsebildningar i syfte att skydda en fritänkande och självständig press mot ekonomiska och politiska intressen. Det var ”public service” långt innan ordet var uppfunnet.
Ledande i bildandet av Svenska Dagbladets stiftelse, förutom Carl Trygger, var tidningens ordförande, Harald Nordenson. Precis som Trygger var Nordenson industrialist och högerman. Kemist från början, barnbarnsbarn till Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet och Liljeholmens Stearinfabrik, vars VD han var i 20 år, parallellt med uppdrag som Riksdagsman för Högerpartiet, ordförande i SvD, Stockholms Handelskammare och flera andra företag och institutioner. Bland stiftarna fanns också ett antal andra av tidens ledande industrimän, som delade Tryggers och Nordensons engagemang.
Ivar Andersson tillsattes som tidningens chefredaktör och kom att forma den hållning som i stort varit Svenska Dagbladets sedan dess: Starkt antisocialistisk och antinazistisk med engagemang för västmakternas seger i kriget. Partipolitiskt nära Högerpartiet, men med en självständig och oberoende linje präglad av försvarsvänlighet, tilltro till marknadsekonomin och dess grundläggande värden om fri konkurrens, privat ägande och frihandel. Stort intresse för kultur och en attityd präglad av intellektuell nyfikenhet och det måttfulla och förnuftiga åsiktsutbytet.
För ett fritt näringsliv
1944, när kriget led mot sitt slut och nazismen var i sina dödsryckningar väcktes en ny oro i stiftelsen. Krigstidens regleringsekonomi och Sovjetsystemets nyvunna goodwill väckte ett intresse långt in socialdemokratin för att slå slag i saken, permanenta krigets regleringar och införa ett statsplanerat ekonomiskt system. Detta var idéerna som småningom ledde till den s k PHM-striden åren efter krigsslutet. Inför detta hot slöt nya näringslivspersoner upp med kapital och engagemang bakom Svenska Dagbladet och stiftelsen fick 1944 de stadgar vi har än i dag.
Stiftelsens uppdrag, säger stadgarna, är att värna om tidningens fortbestånd och att den i politiskt hänseende vidhåller sin ”nuvarande kurs och grundåskådning”. Man undvek partibeteckningar och andra termer, därför att historien visade att ordens innebörd och partiers ståndpunkter kan förändras över tiden, och tanken var just att värna om den linje som Ivar Andersson och de före och kring honom hade format.
(tidningen skall)”icke svikta i vakthållningen mot våldsläror, vilket väderstreck de än må komma ifrån. Frihetskravet tillämpat inom det ekonomiska livets område har i sin tur kommit tidningen att resa motstånd mot ideologier, enligt vilka staten skall allt förvalta och styra”. Så beskrev Ivar Anderssons efterföljare, Allan Hernelius den linje som stiftelsen hade att värna.
För att säkra tidningens breda samhällsförankring sade stadgarna också att stiftelsen skulle bestå av ”framträdande representanter för enskilt näringsliv, kulturella institutioner samt ämbets- och tjänstemannavärlden och försvarsväsendet”. Och så har under åren en imponerande samling av namnkunniga näringslivspersoner, kulturpersonligheter, politiker, biskopar och militärer suttit i stiftelsens styrelse.
Under decennierna efter kriget blev tidningsbranschen allt mer finansiellt utmanande. Stockholms- Tidningen, Handels- och Sjöfartstidningen i Göteborg, Arbetet i Malmö…en efter en fick tidningarna som inte var dominerande i sitt spridningsområde kasta in handduken.
Svenska Dagbladet hängde dock kvar, mycket tack vare flera räddningsinsatser från näringslivet. Men i finansiellt tuffa lägen visar sig också svagheterna med stiftelseägandet, den äger ju sig själv och har därmed svårt att ta in nytt kapital och nya ägare. Så i början på 1970-talet frigjordes kapital genom att tidningshuset i Marieberg såldes till Arbetsgivarföreningen – SAF, och 1973 lades tidningens utgivningsbevis, produktion och dagliga drift i ett handelsbolag, för att på så sätt kunna ta in kapital och nya delägare jämte stiftelsen. Nu kom SAF och Wallenbergssfären, framförallt genom Investor, Stora och Gambro, att bli betydelsefulla finansiärer av tidningen.
Stiftelsens roll, även om den fortfarande var den formella ägaren av Svenska Dagbladet, blev framförallt att värna om tidningens själ och grundläggande värden i en ekonomiskt pressad tid när allt färre saker förblev heliga. Strukturförslagen duggade tätt. En sammanslagning med DN var en tanke som låg nära till hands, men som stupade på konkurrensregler – om inte annat. Att stiftelsen reagerade med bestörtning på en sådan tanke, är knappast någon överdrift.
En ny huvudägare
1998 blev det så klart att Schibsted tog över som huvudägare, vilket småningom ledde till att Schibsted kom att äga hela tidningen, så när som på ett symboliskt kvarvarande ägande av Stiftelsen Svenska Dagbladet, Högerns förlagsstiftelse och Ander-koncernen. Med stiftelsen skrevs ett särskilt konsortialavtal som garanterade representation i SvD:s styrelse och ett särskilt inflytande vid tillsättning av chef för ledarsidan.
Tinius Nagell-Erichsen, styrelseordförande för Schibstedlär ha sagt att emedan han köpte Aftonbladet med hjärnan så var det i SvD:s fall hjärtat som styrde. Bakom detta låg sannolikt minnena från krigsåren, när hans familj i likhet med många i det ockuperade Norge ibland kunde ta del av insmugglade klipp och lärde sig uppskatta tidningens klara och konsekventa hållning före och under kriget. Det skapade starka band till de svenska tidningar som tog tydligt ställning för västmakterna och den västliga demokratin även före krigsutbrottet.
Tinius Nagell-Erichsen var ättling till Christian Michael Schibsted och mångårig huvudägare och styrelseordförande för mediekoncernen. För att säkra koncernens fortlevnad som medieföretag bildade han den allmännyttiga stiftelsen Tinius Trust som i dag är Stiftelsen Svenska Dagbladets samarbetspartner om journaliststipendier
Under Schibsteds tid som huvudägare, har inte bara SvD överlevt utan också lyckats bli finansiellt stabil och ofta tagit täten bland traditionella tidningar i den digitala omvandlingen. Stiftelsen har genom sitt symboliska ägande framförallt värnat om opinionsjournalistikens ställning och dess ”kurs och hållning”. Men från att ledarsidan under 1960-och 70-talen ofta sågs som ett nödvändigt ont av övriga redaktioner, är idag alla eniga om att det är ett nödvändigt gott och att ledarsidan och dess hållning är en kommersiell tillgång och en omistlig del av tidningens varumärke.
Stiftelsen konstaterade därmed att den bättre kunde främja sitt uppdrag på andra sätt än att kvarstå i ett symboliskt ägande av tidningen. År 2019 träffades därför en överenskommelse mellan Stiftelsen Svenska Dagbladet och Schibsteds huvudägare, den norska allmännyttiga stiftelsen Tinius Foundation, om att Tinius-stiftelsen skulle överta Stiftelsen Svenska Dagbladets aktier. Att det inte blev det börsnoterade Schibsted, utan dess ägarstiftelse som tog över aktierna, var ett sätt att visa ambitionen att fortsätta förvalta Stiftelsen Svenska Dagbladets ändamål, bortom det rent kommersiella.
I samband därmed kom också de båda stiftelserna överens om att samarbeta kring en stipendieverksamhet är opinionsjournalister i Sverige, som verkar i SvD:s och Stiftelsen Svenska Dagbladets anda, genom personligt utformade stipendier skall få möjlighet till fördjupning och utveckling inom sakfrågor, skrivande eller publicistiskt ledarskap.
Tidlösa ideal, nya former
Den ambition som en gång skapade stiftelsen Svenska Dagbladet; att värna det intelligenta samtalet och den självständiga kvalitetsjournalistiken, fri från ekonomiska och politiska beroenden, men trogen sina grundläggande värderingar har samma relevans idag. Och de värderingar stiftelsen skapades för att slå vakt om: ”vakthållandet mot våldsläror vilket väderstreck de än kommer ifrån”, fri handel och fri ekonomi, ett bra klimat för näringslivet och ett starkt försvar av Sverige.
Det är värden som idag – när det intelligenta, sansade samtalet och frihetliga värden ånyo utmanas och idéer med rötter i våldsläror vinner terräng även i vår del av världen – är minst lika viktiga och utsatta som de var då stiftelsen en gång bildades.
Ett 80-årigt uppdrag och ändamål för Stiftelsen Svenska Dagbladet fortsätter, men i nya former.
——————————————————————-
Denna text bygger på en essä av Odd Eiken, tidigare publicerad i Svenska Dagbladet. Alla bilder kommer från Svenska Dagbladets historiska arkiv, utom bilden av Tinius Nagell-Erichsen från Tinius Trust och bilden från 2019 som ägs av Stiftelsen Svenska Dagbladet.